Utbildningsadministrativ kontext 1976-1997
Umeå universitet
Lauritz Brännström
Utvecklingen av arborg-kurser från 1976
I mitten av 70-talet kan man notera en rad faktorer som bidrar till framväxten av, på sikt, kurser i arbets- och organisationspsykologi vid Psykologiska institutionen. I korthet rör det sig om påverkan från tillkomsten av en arbetsvetenskaplig utbildning, en ökad kontakt med viktiga institutioner som Arbetsmedicin och Yrkesinspektionen, men också med olika industrigrenar i länet, kommunal verksamhet och landstinget. Kontakterna resulterar i bl. a. arbetsmiljökartläggningar, uppdragsverksamhet och inledande aktions-forskningsverksamhet inom landstingets långtidsvård.
Från och med läsåret 1976/77 inleds kursverksamhet med arbets- och organisationspsykologiska inslag. Kurserna i arbetspsykologi I A och II A om vardera 10 poäng (som enligt dåtidens poängsystem motsvarade en halv termin) utformades som distanskurser på halvtid och vände sig till yrkesverksamma, som på olika sätt ville förbättra sina kunskaper i arbetspsykologiska avseenden för att man på sikt bättre skulle kunna hantera de problem och utmaningar som regelmässigt förväntades uppträda i den praktiska verksamheten och som skulle kräva såväl teoretiska som metodiska verktyg för att kunna beskrivas och åtgärdas på ett rationellt sätt.
Till kurserna sökte sig personer med praktiska erfarenheter som var starkt motiverade och villiga att utveckla och fördjupa den egna kompetensen inom arborg-området. En kategori studerande utgjordes av personer med tekniskt orienterade befattningar, som arbetade med hur verksamhet kunde organiseras på ett effektivt sätt, samtidigt som hänsyn togs till arbetsmiljöfrågor och jobbanpassning. En annan kategori utgjordes av personer i olika ledande befattningar som var ute efter metoder för att bättre beskriva och bättre förstå den egna verksamheten via arbetspsykologisk teori och metod. För många av de nytillkomna studerande fanns samtidigt en bristande erfarenhet av de krav den akademiska kontexten innebar när det gällde tillämpning av ett vetenskapligt arbetssätt och tänkande inför lösandet av praktiska problem på fältet.
Distanskurserna kom inledningsvis att bestå av av tredagarssamlingar vid universitet med en varierande repertoar av pedagogiska inslag vilka ställde den studerande inför en rad metodiska krav (”Grunder i arbetspsykologisk metodik”), krävande interaktiva inslag och problem av arbetspsykologisk karaktär i form av uppgifter. Mellan samlingarna bedrev man egna studier, som kunde bestå i att ställas inför uppgifter av relevans för den egna verksamheten och där innehållet i aktuell, vetenskapligt grundad kurslitteratur, i kombination med den studerandes egna erfarenheter, skulle bidra till att de oftast komplexa uppgifter man förelades kunde angripas på ett rationellt sätt. Vid varje samling förekom kunskapsprov/-kontroller i form av diagnostiska prov.
Distanskursernas blev snabbt populära och än mer eftersökta, något som gjorde att man måste finna på råd för att se till att de mest lämpade för studier bland de studerande också blev de som fortsatte på kurserna. Genom att fördröja selektionen av studerande som registrerades på distanskurserna till den första distanssamlingen några veckor efter kursstart, kom inledningsskedet av varje distanskurs att fungera som en slags propedeutisk kurs, där de bäst lämpade studerande med bästa förståelsen och de bästa resultaten på inledande prov också blev de som studerade vidare. För övriga studerande fungerade proven som en fingervisning om en kompromisslöshet från kursledningen när det gällde de krav man som studerande skulle uppfylla för att klara kurskraven. För de som ändå antog utmaningen i inledningen, bidrog det egna studiearbetet till att man blev kvar och efterhand fick se sig passa in i den kravkontext som kurserna utmärktes av. I slutändan kom distanskurserna att fyllas med de bäst skickade och högst motiverade kursdeltagarna. I mer svepande termer kan man tala om att en positiv kursanda skapades, som också skulle bibehållas och utvecklas bland de studerande som valde att fortsätta sina studier inom arborg-området.
Under samma tidsperiod utvecklades även en mer specialiserad distanskurs i Ledarskapets psykologi, 10 poäng (A-nivå), som vände sig till personer med ledande eller personaladministrativa uppgifter inom arbetsorganisationer och föreningsliv. Kursen skulle främja ett situationsanpassat ledarskap. Kursen skulle komma att utlokaliseras till andra studieorter än Umeå (bl. a. till Sundsvall, Örnsköldsvik, Piteå och Skellefteå). Kursen skulle även fungera som rekryteringsväg in i det övriga kursutbudet i arborg. Efter godkänd kurs kunde den studerande söka sig vidare till någon av distanskurserna i Arbetspsykologi på A-nivå om 10 poäng.
Sammantaget kan man säga att i och med tillkomsten av distanskurser i Arbetspsykologi I A + II A (vardera på 10 poäng) som kunde byggas på med Organisationspsykologi I B + II B (också på 10 poäng vardera) öppnades vägen för rekrytering av studerande till C-kurs. Detta skulle visa sig betydelsefullt för yrkesverksamma studerande, som på detta sätt kunde genomföra verksamhets-kopplade fördjupningsstudier inom arborg-domänen, vilket i sin tur tillförde utbildningen viktiga inslag. Så kunde t ex en C-uppsats kring yrkes-inspektionens roll i arbetsmiljöfrågor få direkt relevans som inslag på A-nivån. Systemet med påbyggbara kurser i arbets- och organisationspsykologi skulle senare visa sig betydelsefullt för fördjupningsdelen på P-linjen en bit in på 90-talet och som leder tilll att rekryteringen av studenter med den inriktningen tar sig påtagliga uttryck.
________________________________________________________________________
1 Som dock motarbetades av företrädare för psykologutbildning efter grundexamen (PEG) med klinisk inriktning och en lierad studentkorporation med en uttalat marxistisk ideologi. Den period som föregick ansträngningar att bilda en differentierad men väl sammanhållen Psykologisk institution vid Umeå universitet med enheter representerande klinisk psykologi, kognitiv psykologi samt arbets- och organisationspsykologi var också en period där kampen också gällde att bevara och höja utbildningens kvalitet, inte minst på metodsidan. Samtidigt fanns också ett motstånd mot ett samgående av uppenbart politiska, ideologiska skäl (bl.a. oro för minskad makt över utbildningens framtida utformning).
2 Jag deltar som lärare från det att första kursen ges ht 1976. Kursledare är Bo Strangert, som fortsättningsvis kommer att leda arbetet med att skapa samtliga kurser i arbets- och organisationspsykologi vid institutionen. Från och med ht 1977 inleds min första period som studierektor och jag får därmed ansvaret för att kurserna efterhand ges det utrymme i institutionens totala kursutbud som tillströmningen av studerande motiverar. Det arbetet pågår till vt 1985, då jag övergår till annan tjänst som forskarassistent i arbetsvetenskap.
3 Till saken hör att det redan fanns en kursplan för Organisationspsykologi B på helfart. Med uppdelningen i två delkurser tillgodosågs de yrkesverksamma distansstuderandes behov av halvfartsstudier.
4 Se Leif Wågmans ingående och detaljerade beskrivning av P-linjens/-programmets tillkomst och utveckling. Beskrivningen ger också en intressant påminnelse om den kontext och det motstånd som fanns vid universitetet mot att psykologi skulle få en betydande plats i utbildningen.
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Utvecklingen av kursutbudet i psykologi under 1980-1990-talen och institutionsskrisen i dess spår
Från och med mitten av 1980-talet existerar ett differentierat utbud av kurser inom arborg-området, dels distanskurser, dels helfartskurser. Distansstuderande kan efter inledande A-kurser i arbetspsykologi (AI+II, 10+10p) bygga vidare med distanskurser organisationspsykologi på B-nivån (B I+II, 10+10p) alternativt som helfartskurs. Förutom att kurserna lockar både yrkesverksamma och ungdomsstuderande där arborg uppfattas som ett potent alternativ till traditionella kurser i psykologi på A- och B-nivå, blir följden att rekryteringsunderlaget för fortsatta studier på C-nivån ökar avsevärt.
Samtidigt pågår en process vid institutionen, där forskningsinriktningarna differentieras i områden som läsningens och skrivningens psykologi och problem kopplade till olika typer av dysfunktioner (läs- och skrivsvårigheter); barn- och ungdomspsykologi med fokus på både normal och avvikande utveckling; minnespsykologi med fokus på bl. a. betydelsen av neurologiska och kognitiva faktorer; miljöpsykologi med fokus på bl. a. fysisk miljö och dess betydelse för upplevelser och sociala system. Differentieringen på forskningssidan får till effekt ett kursutbud som speglar denna. Detta i sin tur medför att rekryteringen av studenter ökar till detta nya kursutbud, men däremot inte automatiskt till fortsatta studier på B-nivå eftersom en del av det nya kursutbudet inte innehåller möjligheten att bygga på med fördjupningskurs. Med andra ord, differentieringen på forskningssidan medför också ett differentierat kursutbud på grundläggande nivå (A-nivå), som dock inte alltid medför att studerande kan gå vidare.
Oklarheterna i hur man från institutionens ledning ska hantera det alltmera diversifierade utbudet av grundkurser med varierande innehåll som rekryteringsbas för bl. a. C-kurs, samtidigt som lärare med forskningsmedel betraktar grundutbildningens problem, som sekundära, leder detta till den märkliga situationen att institutionsmedel överförs till vissa lärare, som får i uppdrag att ”se över grundutbudet i psykologi för att öka rekrytering till kurserna, men också genomströmningen på dessa”. Resultatet av översynen blir att de allmänna kurserna A-B (utan speciell inriktning) i stort sett förblir desamma som tidigare med fortsatt vikande rekrytering och genomströmning samtidigt som kurser med tillämpningsinriktning baserad på forsknings-anknytning visserligen ökar studenttalen men utan att de behöver leda till fortsatta studier och fördjupning. En annan effekt blir att de lärare som får utredningsuppdraget tystnar i sin kritik; uppdraget uppfattas som möjlig nedsättning för att få bedriva forskning. Andra utbyten förekommer också, där ledningen lånar ut egna forskningsmedel för att tysta sina kritiker med vaga löften om återbetalning senare. Det är oklart om löftena infriades.
Det är först i samband med att institutionsledningen byts ut i slutet av vt 89, som strukturen på kursutbudet blir tydligare och mera systematisk. Under den turbulenta perioden ht85-ht88 har dock kursutbudet i arbets- och organisationspsykologi kunnat utvecklas planenligt, vilket visar sig i god rekrytering, bra genomströmning och studenter som väljer att läsa vidare på C-nivån. Möjligheter till fördjupade studier i psykologi kommer fr o m lå 89/90 att gå via tre ”linjer”: arbets- och organisationspsykologi, baskursutbudet i psykologi, samt barn- och ungdomspsykologi och där de två förstnämnda funnits med hela 80-talet. Samtliga ”linjer” erbjuder således vid denna tidpunkt kurser på A- och B-nivå med möjlighet att gå vidare till C-nivå. (och forskarutbildning).
En bidragande orsak till krisen i grundutbildningen, förutom differentieringen i kursutbudet var att lärarna saknade klara föreställningar om rekryterings- och genomströmningsproblematiken för det nyligen tillskapade, diversifierade utbudet av kurser med rötter i den forskning som bedrevs av de olika forskargrupperna. Några uttalade planer för hur kursutbudet skulle systematiseras och bidra till rekrytering av studenter som ville läsa vidare, fanns inte. Undantagen utgjordes av baskursutbudet, kursutbudet i arbets- och organisationspsykologi och det nya utbudet i barn- och ungdomspsykologi.
Ett viktigt skäl till denna bristande uppfattning hos lärarna om hur det faktiskt låg till med vilka som sökte sig till psykologi och dess utbud, var den nedrustning åren 86 (ht)-89 (vt), som hade skett på både den studieadministrativa sidan men också på den tekniska sidan med bristande support till lärarkollegiet i form av olika tekniska lösningar i samband med undervisning, tekniska hjälpmedel, datorsupport och undervisningslab. Nedrustningen hade gjort att många av de uppgifter ett studieadministrativt respektive tekniskt system skulle ta hand om, sköttes ibland av lärarna, ibland av teknisk och administrativ personal (TAP).
Under andra halvåret 1989 inleds och slutförs arbetet med att reformera det tekniska och administrativa systemet, som från att ha uppfattats som störande/tärande på verksamheten och där vissa lärare kommit att utföra uppgifter som TAP borde ha skött.
Kontrakt för överföringar av medel från FoU till grundutbildningen hade saknats, vilket i praktiken medfört att grundutbildningen kommit att dräneras på resurser, men också att avsevärda resurser hade lagts på resultatlösa översyner av grundutbildningen. Från och med ht 89 ställs tydliga krav på dokumentation och budget för varje forskningsanslag liksom regler för hur nedsättning för forskning ska regleras gentemot grundutbildningen. Den ”utvecklingsstjänst” som fanns vid institutionen och vars innehåll var 50% utvecklingsarbete, 25 % utredningar samt 25 % internutbildning och handledning av teknisk administrativ personal, hade kommit att användas till 100% åt administration av studerande-expeditionen. Tjänsteinnehavarens försök att informera lärarna om frågor kopplade till studerandeadministration och kurser hade motarbetats av ledningen. Funktionsallokeringar beträffande teknisk/administrativ personal hade förblivit oklara, liksom back-up rutiner; på den tekniska sidan fanns således en klar överbemanning när det gäller tekniska funktioner och service (till verksamheten). Samtidigt kom teknikertjänsten att uppgraderas till en för institutionen mera kostsam högskoleingenjör, utan att uppgifter i tjänsten ändrades. Lärandet i denna del av organisationen kom fortsatt att förbli ringa.
Avgörande för att skapa ordning inom TAP blir inrättandet av en ny tjänsteorganisation. En central befattning blir en högskoleskreterartjänst (den första tjänst som öppet utlyses vid universitetet), som innebär att man får en personalledning för samtlig TAP, en kvalificerad befattning med överblick av institutionens ekonomi och personal, och som övervakar och kontrollerar transaktioner och transfereringar mellan FoU och GU.
Övriga tjänster får nya befattningsbeskrivningar som bättre överensstämmer med de funktioner som krävs av teknisk och administrativ personal; administrativ assistent, forskningsingenjör, expeditionsförman och studievägledare.
Utöver detta fastställs i institutionstyrelsen former för hur pedagogisk meritering ska värderas vid tillsättning av undervisningstjänster, likaså skapas en ledningsorganisation för pedagogiskt utvecklingsarbete. Samtidigt kan man säga att kursutbudet vid institutionen från lå 89/90 kommer att följa tydliga och allmänt erkända linjer.
In på 90-talet kvarstår frågan om C-kursens roll i utbildningen. C-kursen utgör den kurs som ingår i kurssekvensen A-B-C (-(D), som kan ingå som del av högskoleexamen. Kursen innebär fördjupning i statistisk teori och metod samt undersökningsdesign/-planering, som avslutas med ett självständigt arbete. Det självständiga arbetet kan inriktas mot forskningsområdena representerade vid institutionen: neuropsykologi, kognitions-, utvecklings-, miljö- och organisations-psykologi och kommer därmed att fungera som grund för rekrytering till forskarutbildning i ämnet psykologi. Det är bara det att ytterst få av de som läst A- och B-kurser går vidare till C-kursen på grund av de krav som kursen ställer. Metodträningen på A- och B-kurser har inte alltid koordinerats med C-kursens krav; det blir ingen naturlig progression i metodkrav över kurser och där C-kursen uppfattas som hindrande för rekrytering av studenter till forskarutbildningen. Undantag finns - starkaste rekryteringsbasen till C-kurs utgör kurser i arbets- och organisationspsykologi medan flödet från andra kursalternativ till C-kursen i stort sett är obefintligt. Som exempel kan nämnas den analys av flödet till C-kursen som sammanställdes lå 96/97 och som bygger på studentströmmar 95/96 och 96/97: Av antalet studerande som söker till C-kursen kommer 15 från kurser i arbets- och organisationspsykologi, 1 från utvecklingspsykologi och läsningens psykologi, 3 med meriter från annat universitet.
Från baskursutbudet A och B i psykologi söker ingen (0), däremot söker sig 10 med denna bakgrund till C-alternativet i tillämpad psykologi. År 1994 tillträder Claes von Hofsten professuren i psykologi efter Lars-Göran Nilsson, som får professuren i Stockholm. Bland de första åtgärderna Hofsten vidtar är att tillsätta en ny kursledare för C-kursen, något som sker under protest från bl.a. tidigare kursledaren Bo Strangert och från studierektor Lauritz Brännström (som begär entledigande från sitt uppdrag). Protesten handlar om att förändringen enligt alla rimliga analyser, kommer att innebära en kvalitetsförsämring och nivåsänkning. Händelsen utgör även en del av vad som senare ska bli upptakten till att en separat arborg-enhet skapas och som är oberoende av den Psykologiska institutionen. Chef för den enheten kommer att bli Strangert medan Brännström övergår till en tjänst i Arbetslivets psykologi vid Linköpings universitet. Utvecklingen under dessa nya förutsättningar för arborgenheten vid UmU och för tjänsteinnehavet vid LiU, beskrivs på annan plats
___________________________________________________________________________
5 Underlaget för att hävda dessa saker grundas i detaljerade dagboksanteckningar under perioden 1989-06-17—09-30 som förts av mig. I dagboken refereras till i detalj beskrivna, historiska händelser lå 88/89, men också till aktuella händelser under tiden för dagboksskrivandet (4 kritiska månader).
6 Innehavaren av tjänsten kom slutligen att bli Harriet Hjelm, som visade sig vara den för tjänsten mest meriterade och lämpade personen.
7 Arbetet med nya befattningsbeskrivningar sker efter en omfattande men tidseffektiv arbetsanalys, där man systematiskt går igenom vilka uppgifter och funktioner som tjänsteorganisationen förväntas klara av. Den nya tjänsteorganisationen snabbehandlas i institutionsstyrelsen. Tillsättningen av befattningshavare sker därefter med kort varsel.
8 Hofsten kommer under året att lämna Umeå för en gästprofessur i USA för två år. Efter denna återvänder han inte till Umeå Universitet utan till Uppsala universitet, där han numera är emeritus. Hofstens egen inledande förklaring till händelsen med C-kursen var följande: ”…att arbets- och organisationspsykologigruppen (arb-org) i princip tagit kontroll över antagningen till C-kursen som i sin tur var inkörsporten till doktorandutbildningen. Av det fåtal som hade annan inriktning och som påbörjade C-kursen slutade de flesta.” (s 107 i Hemmingsson M. & Molander, B. Institutionen för psykologi vid Umeå Universitet. Verksamhet under 50 år (1966-2016). Hofsten dyker dock upp (enligt flera källor) vid institutionens 50 årsfirande 2016.
___________________