Om fallstudiemetodik i professioner
Bo Strangert (M1)
Funderingar kring fallstudiemetodik och vetenskaplig
förankring i professionella verksamheter
I några tidigare inlägg på arborg.se har jag ventilerat spridda synpunkter på behovet av vetenskaplig kompetens i professionell metodik. Det blir lätt ett långtråkigt tema, men mitt skäl för att ändå gräva vidare är att det verkar finnas nymornat internationellt intresse inom "social science" för frågan hur man metodiskt ska hantera "komplexa fenomen" i praktisk verklighet. Tycker man som praktiker att exempelvis organisatoriska processer är "komplexa" och att tillgängliga förklaringsmodeller och åtgärdsförslag inte är tillfyllest, så kan det vara skäl att granska om det verkligen finns något nytt under ens horisont. Det är min utgångspunkt.
Nu är det inte frågan om att kartlägga ett vitt fält. Såväl i tidigare som i aktuell samhällsvetenskaplig forskning kan man säkert finna argument för att metodiken utvecklas i rätt riktning och kunskap ackumuleras fortlöpande. Likaså är det ett ständigt ökande trend inom samhällsorgan att satsa på FoU och tillväxt genom utbildning, stimulanser och resursförstärkning till entreprenörskap, organisa-tionsutveckling, informationsteknologi m.m. I näringslivet finns naturligvis motsvarande satsningar på målinriktad utveckling.
En sådan ingång reser i nästa steg en del frågor om vilken roll särskilt samhällsvetenskaplig metodik spelar för hur verksamheten bedrivs och utformas hos myndigheter, företag och andra aktörer. I allmänhet tillmäts vetenskaplig legitimitet ha stor betydelse för rationella beslut och åtgärder i väsentliga samhällsfunktioner. Men den vetenskapliga grunden är mestadels inte klart spårbar, även om den direkt eller indirekt framställs som garant för kvalitetssäkring. Vad är det då som möjliggör respektive begränsar systematiskt vetenskapligt stöd för praktisk problemlösning i sociala system?
Bidrar grundläggande högskoleutbildning till att stärka
ett vetenskapligt förhållningssätt?
I många verksamheter behöver man då och då utreda komplexa händelser som involverar egen personal, klienter, kunder eller andra utomstående och instanser. Sådana "fall" kräver vanligtvis professionell kompetens inom relevanta områden för att sammanställa och analysera uppgifter, som kan ligga till grund för bedömningar och åtgärder. Exempel på sådana kompetenser finns hos jurister, ekonomer, naturvetare, medicinare, civilingenjörer, officerare, lärare, arkivarier, personaladministratörer, HR-specialister, psykologer, socionomer, journalister m.fl. Gemensamt för dem är att deras högskoleutbildning ska vara vetenskapligt förankrad enligt Högskolelagen och Högskoleförordningen.
Exempelvis för kandidatexamen får den vetenskapliga grunden en synnerligen framträdande plats i utbildningsmålen för kunskap och förståelse, färdighet och förmåga samt värderingsförmåga och förhållningssätt (Högskoleförordningen 1993, Bilaga 2:4 Examensbeskrivningar):
Kunskap och förståelse: För kandidatexamen skall studenten
- visa kunskap och förståelse inom huvudområdet för utbildningen, inbegripet kunskap om områdets vetenskapliga grund, kunskap om tillämpliga metoder inom området, fördjupning inom någon del av området samt orientering om aktuella forskningsfrågor.
Färdighet och förmåga: För kandidatexamen skall studenten
- visa förmåga att söka, samla, värdera och kritiskt tolka relevant information i en problemställning samt att kritiskt diskutera företeelser, frågeställningar och situationer,
- visa förmåga att självständigt identifiera, formulera och lösa problem samt att genomföra uppgifter inom givna tidsramar,
- visa förmåga att muntligt och skriftligt redogöra för och diskutera information, problem och lösningar i dialog med olika grupper, och
- visa sådan färdighet som fordras för att självständigt arbeta inom det område som utbildningen avser.
Värderingsförmåga och förhållningssätt: För kandidatexamen skall studenten
- visa förmåga att inom huvudområdet för utbildningen göra bedömningar med hänsyn till relevanta vetenskapliga, samhälleliga och etiska aspekter,
- visa insikt om kunskapens roll i samhället och om människors ansvar för hur den används, och
- visa förmåga att identifiera sitt behov av ytterligare kunskap och att utveckla sin kompetens.
Att den vetenskapliga grunden har en central roll framhävs tydligt på papperet. Mot bakgrund av den allmänt hållna beskrivningen kan man emellertid ställa sig frågan om vad den vetenskapliga förankringen faktiskt består av i högskole-utbildningarna, och hur den sedan kan utnyttjas i kvalificerat utredningsarbete. Man kan naturligtvis förvänta sig att metodkunnandet hos den yrkesverksamme är direkt knutet till dennes särskilda verksamhetsområde. Vilken roll spelar då högskoleutbildningen för att tillgodogöra sig professionellt kunnande inom ens eget yrkesområde – särskilt beträffande de målfrågor i Högskoleförordningen som citerades tidigare? Kan man förutsätta att detta utvärderas regelmässigt i berörda professioner och organisationer? Frågan råkar vara aktuell i samband med att krav har rests på att polisutbildningen ska få en akademisk profil för att förstärka kompetensen i poliskåren.
I mer komplicerade problemfall kan det också krävas samverkan över verksamhetsgränser och ansvarsområden. Det ställer då krav på att det finns en grundläggande samsyn kring exempelvis utredningsprocesser, dvs hur man identifierar och formulerar problem samt samlar, analyserar, tolkar och drar slutsatser om information i ärenden – med andra ord de utbildningsmål som formuleras i Högskoleförordningen. En följdfråga blir alltså om den vetenskapliga förankringen skiljer sig för olika ämnes- och yrkesområden, och vad detta i så fall innebär.
Vetenskapsteoretisk förbistring eller fruktbar mångsidighet
i samhällsvetenskap?
Dispyter om skillnader i vetenskaplig förankring inom och mellan akademiska ämnen läcker alltsomoftast ut i pressen; dispyterna gäller huvudsakligen samhällsvetenskap och humaniora. Metodutbildningarna skiljer sig påtagligt både inom och mellan olika ämnen i samhällsvetenskap och humaniora. Detta kan främst spåras till skillnader i undersökningsobjekt men beror också på speciella antaganden eller mål hos olika forskningstraditioner.
Vetenskapsteoretiska utgångspunkter. Samhällsvetenskap (social science) är en arena för skilda vetenskapsteoretiska utgångspunkter. Gorton (2010) verkar ge en ganska balanserad översikt av filosofiska antaganden som ligger under olika forskningsinriktningar. Exempelvis behandlar Gorton frågor om hur samhälls-vetenskaplig metodologi skiljer sig från naturvetenskaplig, vilken typ av kunskap som produceras, om samhällsvetenskaplig forskning kan vara objektiv och värdeneutral m.m. Följande avsnitt ger några exempel på refererade ståndpunkter, som har bäring på frågan om hur den vetenskapliga förankringen skiljer sig mellan olika vetenskapsområden.
Uppenbarligen finns det ganska låg konsensus bland samhällsvetenskapliga discipliner i vissa grundläggande metodfrågor. I den beteendevetenskapliga undergruppen har delar av psykologiämnet en särställning genom ett utbrett bruk av naturvetenskaplig forskningsmetodologi, som syftar till att förklara företeelser i termer av kausala relationer. Ett sådant naturalistiskt paradigm är logisk empirism, som är en modifierad form av den s.k. logiska positivismen (Hempel, 1966). Det innefattar en hypotetisk-deduktiv metod för att logiskt generera kausala hypoteser om händelser i verkligheten. Det avgörande momentet (Logic of Justification) är att pröva om hypoteser är sanna eller falska genom att göra objektiva empiriska observationer, vars resultat beskrivs i fysiska termer (fysikalism). Laboratorieexperimentet är här det ultimata sättet att fastställa generella och värderingsfria kausala lagbundenheter, även om icke-experimentell metodik också kan användas. Rudner (1966) använde detta paradigm som förebild för samhällsvetenskaplig forskning.
På senare tid har kritik framförts från flera håll mot "naturalismparadigmet", se t.ex. Little (2009). Ett vanligt argument inom samhällsvetenskap mot att använda naturvetenskaplig metodologi för den sociala världen är att det inte existerar generella kausala lagar för sociala händelser och processer. I den mån exempelvis psykologiska lagbundenheter kan fastställas, tenderar de till att bli så allmänt formulerade att de saknar prediktiv kraft eller att förklaringsvärdet blir obetydligt. Argumentet syftar på att sociala händelser är situationsbundna och betingade på många kontextuella faktorer. En alternativ lösning på det problemet inom t.ex. psykologin kan vara att forska efter kontextkänsliga sociala mekanismer eller kausala multifaktorsystem i stället för universella lagar (Elster, 2007). En typ av kritik mot ett strikt positivistiskt paradigm innebär att kausalitet inte kan bevisas, därför att varje hypotesprövning förutsätter ett antal okontrollerade hjälpantaganden. Teoretiskt innehåller hypotetiska begrepp mer än vad som kan testas och operationellt definieras. Det har medfört att paradigmet har förändrats till en mer relativistisk och begreppsligt starkare form och numera betecknas med "realism" i stället för positivism eller naturalism (Harré, 2002, s.40).
Ett annat tungt argument inom samhällsvetenskap mot "naturalism" är att vare sig undersökningsobjekten eller samhällsforskare kan betraktas som "värderingsfria"; fakta och forskning om sociala företeelser kan inte isoleras från värdefrågor. Ett "naturalistiskt" motargument innebär dock att sociala värden och fakta verkligen kan studeras oberoende och parallellt under vissa förutsättningar.
Alternativa tolkningsansatser för att förstå sociala kulturer
Kritiker av det naturvetenskapliga paradigmet som förebild pekar på att den sociala världen har meningsbärande egenskaper som saknas i den naturliga världen. Sociala händelser och handlingar kräver meningsfulla tolkningar, som inte är möjliga att uttrycka med naturlagar. Sociala indikatorer är inte entydigt kopplade till fysiska beteenden och skiljer sig dessutom över tid och mellan olika kulturer. Den sociala världen är en skapelse av människor i samverkan och kan inte reduceras till naturlagar. Det finns två sådana tydliga alternativa tolkningsansatser för att studera hur människor uppfattar och formar den social tillvaron (sensemaking):
En deskriptiv inriktning av tolkningsteorier finns i kulturantropologi och etnometodologi. Metodologiskt är den inriktad på att objektivt observera och beskriva människors egna kulturbundna perspektiv på hur mål och mening, sociala procedurer och institutioner är formade och utvecklas (Silverman, 2001, kap 3).
En hermeneutisk inriktning fokuserar i stället på hur människor subjektivt uppfattar sig själva, sina värden, övertygelser och handlingar i världen. Företrädarna hävdar att tolkningsprocesser metodiskt förutsätter en dialog – en dialektisk process för att skapa ömsesidig och djupare förståelse för både forskaren själv och de deltagande personerna.
Kritisk teori och postmodernism
Ursprunget till kritisk teori kan spåras till Marxisttraditionens historieanalys av kapitalismens logik under tidigt 1900-tal. Också senare kritiska teoretiker hävdar att samhällsforskning inte kan vara värdeneutral utan syftar till att blottlägga olika typer av maktstrukturer. Kritiken inkluderar också teser om att värde-neutralitet i samhällsvetenskapen bidrar till att dölja underliggande värderingar och förtryck av grupper i samhället. Feministisk forskning är exempel på en sådan inriktning av kritisk teori.
Olika s.k. postmodernistiska inriktningar har en relativistisk syn på sociala företeelser och värden som präglade av historiska och kontextuella omständigheter. I kontrast till företrädarna för kritisk teori varnar postmodernisterna för risken att vantolka sociala företeelser utifrån sina egna föreställningar och värderingar. En utbredd inriktning inom bl.a. sociologi är social konstruktionism. Den franske filosofen Michel Foucault hävdade t.o.m. att samhällsvetenskapen genom att konstruera kategorier och strukturer för att beskriva individer och grupper därigenom också kan bidra till att stärka statens makt och kontroll över dessa. Foucault (1994/2000, s.308) skriver om samhällsvetenskapens framväxt: " … att om människan ... så småningom blev ett objekt för flera olika vetenskaper, så ska man söka orsaken till detta inte i någon ideologi utan i förekomsten av den politiska teknologi som vi formar i våra samhällen."
Metodologisk individualism eller holism vad gäller beskrivningar och förklaringar?
Bör t.ex. ett socialt regelsystem definieras teoretiskt genom att reducera beskrivningen ytterst till hur individer uppfattar och verkar i det, och är det den ontologiskt reella beskrivningsnivån? Eller ska teoretiska beskrivningar och förklaringar också holistiskt kunna inkludera även andra relevanta sociala strukturer och enheter än individer och deras perception och tänkande om den sociala världen? Inom flera vetenskapsteoretiska riktningar finns det olika ståndpunkter i denna grundfråga.
Konsekvenser av metodförbistring i samhällsvetenskap?
Om förbistringen i vetenskapsteoretiska utgångspunkter och metodanvändning är på gott eller ont, finns det olika meningar om. Gorton (2010) lutar åt att metodologisk pluralism i allmänhet är nyttigt. Det kanske kan gälla samhällsvetenskaplig forskning i sin helhet men är inget tydligt svar på hur konsekvenserna ter sig för den enskilde studentens bildning och yrkesgärning eller för hur professionens teknologi formas.
I brist på källor om hur överföringen av metodkunskap faktiskt sker från samhällsvetenskapliga eller andra studier till olika professioner och verksamheter, kan jag bara spekulera om olika utfall. Även mot bakgrund av ovanstående ytliga och korta orientering om vetenskapsteori är det svårt att tro att högskole-utbildningen i enskilda ämnesområden eller examina kan göra rättvisa åt den s.k. metodologiska mångfalden. Metodutbildningar riskerar troligen att bli ensidigt inriktade till skydd mot oönskad metodologisk förbistring, och detta kan senare medföra friktioner i samverkan mellan företrädare för olika verksamheter.
Och vilken riktning har en eventuell kausal relation mellan högskolemetodik och professionell teknologi? Anpassar sig utbildningen till behoven i arbetslivet eller tvärtom – och hur? En ytterligare källa till kunskapsöverföring mellan vetenskap och samhället i övrigt är mediernas förmedling av information om mål-medel och resultat i forskning och utvecklingsarbete. Det kunskapsmässiga värdet av denna förmedling kan variera beroende på kompetens och avsikter hos både journalister och nyhetskällor. Mediernas sätt att lösa sina uppgifter påverkar naturligtvis direkt och indirekt allmänhetens bildningsnivå och förtroende för vetenskaps-samhället.
Kanske rentav de specifika metodmålen i Högskoleförordningen för grundutbildningen inte uppnås som åsyftat, utan resultatet bara blir en vag och icke funktionsduglig föreställning hos många studenter att utbildningen är vetenskapligt "certifierad", dvs att värderingen av utbildningen färgas av ämnesinnehållet och inte av vetenskapsförankringen. Däremot skulle den vetenskapliga legitimiteten möjligen bidra till att stärka självförtroendet i den kommande professionella rollen?
Men kanske den vetenskapliga förankringen ändå uppnås på ett mer subtilt sätt än vad som kan utläsas av kursplaner och bristfälliga studieresultat? Nietzsche (1878) kommenterade en liknande dissonans mellan undervisningsmål och medel i gymnasiet. Den gällde lärares "monstruösa procedur" att misshandla klassisk litteratur:
" … av lärare som med varje ord, ofta med sin blotta uppenbarelse, lägger mjöldagg på en god författare. Men i det ligger ett värde som ofta underskattas – att dessa lärare talar en högre kulturs abstrakta språk, knaggligt och svårbegripligt som det är, men en bra gymnastik för huvudet; att det i detta språk hela tiden dyker upp begrepp, konstuttryck, metoder, anspelningar som ungdomar nästan aldrig hör hemma och på gatan. Om eleverna bara lyssnar blir deras intellekt ovillkorligt preformerat till ett vetenskapligt synsätt." (s.164 i Friedrich Nietzsche, Samlade skrifter, Band 3. Mänskligt, Alltförmänskligt, 2000.)
Frågor om fallstudiemetodikens roll och förutsättningar
Efter botaniserandet i det brokiga utbudet av vetenskapsfilosofiska grunder för att alstra kunskap om sociala företeelser, finns det skäl att sondera några konkreta metodologiska förutsättningar. Fokus ligger på att försöka värdera metoder för att studera komplexa fall, vilket torde kräva både metodologisk pluralism och ämnesövergripande kompetens. Det låter som en alldeles oerhört ambitiös målsättning, som vi förstås bara kan ta några trevande steg för att tydliggöra.
Den enklaste vägen att börja är att försöka skapa sig en bild av fallstudie-metodikens vetenskapliga status. Beroende på den förhärskande logiska-empiriska utgångspunkten i psykologi, där experiment med randomiserade kontrollbetingelser är idealet för att påvisa kausala samband, så används fallstudier i traditionell mening främst för explorativa syften (Logic of Discovery). Exempelvis Graziano och Raulin (2010, kap 6) anger att sådan fallstudieforskning har den näst lägsta nivån av kontrollrestriktioner. Låg nivå indikerar låg grad av kontroll i en undersökning, vilket alltså logiskt skulle utesluta bl.a. möjligheten att pröva och påvisa kausala samband med hjälp av fallstudier.
Om man däremot i likhet med flera sociala forskningsriktningar avvisar möjligheten eller målet att fastställa generella kausala samband, blir fallstudier i stället den omhuldade metodiken. Invändningen att resultaten av fallstudier inte kan generaliseras statistiskt till en population kan bemötas med att hänvisa till möjligheten att generalisera teoretiskt med hjälp av modeller (t.ex. Silverman. 2000, s.103). Fallstudier av sociala företeelser har huvudsakligen använt s.k. kvalitativa metoder för analys av naturligt tal, text, bilder och sociala interaktioner. Ensidiga metodval ligger bakom debatten kring en påstådd motsättning mellan kvalitativa och kvantitativa (inkl statistiska) metoder; Silverman (2001, kap 2) klargör emellertid behovet av kombinerade metod-ansatser.
En mer djupgående klyfta gäller om distinktionen mellan teoretisk och empirisk nivå kan upprätthållas samt det därav följande kravet på systematisk reliabilitet- och validitetsprövning av resultat (Logic of Justification). Många alternativa tolkningsansatser liksom hermeneutik och konstruktionism förkastar dessa grundpelare för naturvetenskapen och stora delar av samhällsvetenskaperna. Klyftan avspeglar de väsentliga skillnader i syften och antaganden för forskningen som refererades tidigare. Gorton (2010) konstaterar likväl att konstruktiv kritik under alla omständigheter är en nödvändig förutsättning för fortsatta metodologiska framsteg.
Metodologiska slutsatser?
Kan fallstudiemetodik på vetenskaplig grund behandla komplexa sociala skeenden i naturalistisk kontext? En försiktig slutsats är att enskilda fallstudier och experiment var för sig inte är tillräckliga. Argumenten för det innefattar bristen på kontroll i enkla fallstudier och förekomsten av oprövbara specifika hjälpantaganden i varje experimentell prövning. Det talar för att det behövs teoretiska modeller eller forskningsprogram, som kan överbrygga variationen i empirisk kontext och hjälpantaganden inom ett problemområde, och som kan generera hypoteser om övergripande (holistiska) systemegenskaper. Med andra ord bör realistisk fallstudieforskning helst vara teoristyrd och syfta till att skapa analytiska genera-liseringar med hjälp av modellkonstruktion och utvärdering.
Avancerad fallstudiedesign
Fallstudier av olika slag har en lång historia av tillämpning. Men fallstudie-forskning på stabil metodologisk grund fick ett sent genombrott, särskilt tack vare Yin (1981, 1984). Yin, vars bakgrund är i experimentalpsykologi, presenterade fallstudien som en forskningsstrategi för mångsidig tillämpning. Varför forskningsstrategin accepterats i vida kretsar antyds i det förord som nestorn inom metodologi, Donald Campbell, skrivit i Yin (2003): "It epitomizes a research method for attempting valid inferences from events outside the laboratory while at the same time retaining the goals of knowledge shared with laboratory science." Campbell konstaterar att strategin stämmer med hans egna slutsatser om testning av"plausibla konkurrerande hypoteser": att i stället för att söka bekräfta hypoteser eller evidens på ett positivistiskt kontext-oberoende sätt, inrikta sig på att testa nätverk av implikationer från konkurrerande hypoteser i naturalistiska kontexter. Campbell förespråkar alltså ett vidgat perspektiv på "realism-paradigmet" som åtminstone delvis är i samklang med andra alternativa tolkningsansatser.
Yin (2003, s.13f) definierar först omfattningen av en fallstudie som en empirisk studie som undersöker ett samtida fenomen i sin naturliga kontext, speciellt då gränserna mellan fenomenet och kontexten inte är tydliga. Denna uppgift kräver i sin tur speciella tekniska medel för bl.a. datainsamling och datanalysstrategier. Fallstudieundersökningen hanterar den speciella tekniska situation (a) då det finns fler variabler än datapunkter, vilket medför (b) att den måste utnyttja multipla evidenskällor för att pröva om data konvergerar enligt triangulerings-principen, vilket (c) i sin tur vilar på att teoretiska teser utvecklats i förväg för att styra datainsamling och analys.
Yin formulerar alltså en strategisk designutveckling för att studera komplexa sociala problem som är förenlig med "realismparadigmet". Han citerar bl.a. en extern definition av forskningsdesign : "It is a logical model of a proof that allows the researcher to draw inferences concerning causal relations among the variables under investigation." Yins egen exponering av designens huvudkomponenter har sin tyngdpunkt dels på logiken, som kopplar data till teoretiska utsagor eller hypoteser, och dels på kriterier för att tolka resultatens kvalitet i en studie. De fyra testkriterierna omfattar reliabilitet samt de tre kraven på begreppsvaliditet, intern och extern validitet, som kommer från Campbells validitetstypologi (Cook & Campbell, 1979). De fyra kriterierna ingår också i test av en fallstudiedesigns kvalitet. Yins syfte är att beskriva effektiva metodiska taktiker för att uppnå hög reliabilitet och validitet.
Mitt syfte med att anknyta till Yins välkända designstrategi är att försöka få ett tydligt exempel på att det går att utforma kvalificerad vetenskaplig undersökningsmetodik, som inte väjer för naturliga komplexa fenomen. Yin (2011) har beskrivit en rad praktiska tillämpningar av fallstudieforskning. Visserligen är det vanligt att samhällsvetenskaplig expertis även medverkar i den mer reguljära utrednings- och utvärderingsverksamheten i det praktiska livet; nationalekonomer och statistiker är väl de i särklass mest kända deltagarna i offentliga uppdrag. Även multidisciplinär medverkan förekommer, om än i mindre omfattning. Men vårt fokus nu ligger inte första hand på en obestämd förening av forskning och praktisk verklighet. Den gäller i stället hur professionell verksamhet influeras av vetenskapligt tänkande, och hur den eventuellt skulle kunna utvecklas med ökad influens.
Målinriktning och principer för professionell verksamhet
– Hinder eller möjligheter för fallstudieforskning?
Professionell verksamhet är organisatoriskt förankrad och präglad av specialiseringen i det moderna samhället. Den är i allmänhet knuten till vissa speciella funktioner i en given organisation. En profession har ofta en organisationsövergripande roll – den är representerad i många organisationer med liknande funktioner. De tidigaste professionerna förutsatte hög utbildning i juridik, medicin och teologi, medan specialiseringen inom och mellan organi-sationer har drivit fram nya professioner. Samhällsvetenskaplig utbildning är numera en grund för många av dessa. Men högskoleutbildningens reella betydelse för organisationer och professioner är troligen ganska svår att klarlägga annat än i specifika fall och avgränsade områden. Organisationers tillstånd och utveckling bestäms ju av en mängd olika yttre och inre betingelser, och dessutom finns det avsevärd variation mellan dem. Inom naturvetenskap och medicin har tillämpad forskning haft en ledande roll för utveckla produktionsteknologier på sina områden. Inom samhällsvetenskap saknas i allmänhet motsvarande starka vetenskapliga koppling till teknologier, möjligen med undantag av ekonomi-ämnen. En fråga är vad som är känt och utrett om samband mellan t.ex. utformning av organisationsteknologier och samhällsvetenskaplig FoU och utbildning?
Är vetenskapliga förklaringsmodeller förenliga med teknologiers mål-medelfilosofi?
Inom naturvetenskap och medicin är svaret obetingat ja. De vetenskapliga upptäckterna av naturlagar har möjliggjort en enorm utveckling av teknologier inom en mängd områden. De vetenskapliga förutsättningarna för utveckling är som bekant annorlunda inom samhällsvetenskap (social science). Organisationer och verksamheter sägs därför inte vara direkt naturbestämda utan skapelser av människor i kulturmiljöer. Skillnaden har ibland framställts som att målstyrd verksamhet och utveckling i organisationer grundas på en teleologisk logik, som är annorlunda än kausalitetsprinciper för vetenskaplig förklaring. Enkelt uttryckt skulle systematiskt mänskligt skapande följa andra logiska principer än de som beskriver kausala naturlagar. Teleologiska förklaringar är emellertid generellt sett inte gångbara i merparten av vetenskapliga discipliner. Vissa alternativa veten-skapsteoretiska doktriner uppmuntrar dock användning av denna tolkningslogik.
I allmänhet kan teleologiska mål-medelutsagor i designlogiken omformuleras till kausala utsagor, där medlet orsakar en effekt, som motsvarar ett tänkt "mål". Enligt perspektivet "metodologisk individualism" kan 'målet' reduceras till exempelvis en mental avsikt hos en individ, som orsakar en följande 'effekt', t.ex. ett beslut eller handling, som i sin tur orsakar ett resultat = en effekt som är mer eller mindre i linje med individens ursprungliga avsikt osv.
Rudner (1966, kap 5) argumenterar för vaksamhet mot försök att formulera teleologiska förklaringar inom samhällsvetenskap. Eftersom beskrivningar av organisationsteknologier överflödar av formella mål och funktioner hos teleologiskt formulerade system är det följaktligen nödvändigt att hålla isär dem i analysen från de teoretiska förklaringsmodeller som gäller mentala tillstånd och beteenden hos aktörerna i praktiken.
Klyftan mellan forskning och professionell praktik
Relationen mellan forskning och praktik har många dimensioner. Det komplicerar frågan om vetenskaplig förankring av praktisk verksamhet. De nedslag man kan göra i forskningsmetodologi kan ge en negativ bild, präglad av mångfald, konflikter, ofullständighet, svårgenomtränglig prosa etc, särskilt när det gäller samhällsvetenskap och gränsvetenskaper som t.ex. psykiatri och etnologi. Eller också stimuleras man av de teoretiska och metodiska utmaningarna att förklara och bemästra komplexa sociala problem.
Eftersom vi diskuterar praktiska problem i organisatoriska sammanhang, blir utmaningarna extra komplicerade. Det handlar inte primärt om individer eller isolerade grupper av personer etc, utan om människor i samverkan i komplexa system, som interagerar med andra komplexa system i en osäker omgivning. Systemen har högt utvecklade teknologier för att utföra uppgifter enligt samhällets regelsystem, ta till exempel rättsväsendet med bl.a. Polisen, Domstolar samt Rättsmedicinalverket med dess speciella relation till Socialstyrelsen och vårdområdet. Motsvarande komplexa strukturer finns i näringslivet och dess relation till marknader. Att klara ut hur samspelet fungerar mellan dessa målstyrda system och vetenskapssamhället låter sig förmodligen göras bara genom mycket avgränsade studier.
Även om man begränsar sig till att studera klyftan mellan forskning och praktik inom ett specialområde, exempelvis arbets- och organisationspsykologi, så finns det ingen självklar strategi att följa. Millward (2005, s.17) har kommenterat kritiker som hävdar att relationen forskare-praktiker har havererat, därför att utvecklandet av rigorös metodologi har skett på bekostnad av praktisk relevans. Kritiker talar om en "pedantisk vetenskap" som är obegriplig för alla utom för specialister. Millward påpekar att det å andra sidan finns en oroande tendens till populistvetenskap inom esoteriska kunskapsområden som t.ex. management. Denna pseudovetenskap kännetecknas av att vara normativ, icke-empirisk och icke-teoretisk.
Millward refererar till förslag att utveckla "pragmatiskt inriktad vetenskap", och understryker att det är en angelägen fråga för både forskare och praktiker inom området att tillgodose både metod- och relevanskrav. Hon vittnar om att alltför många psykologstudenter i England ser metodkrav som hinder för att nå sina mål med utbildningen.
Millward beskriver tre nivåer i forskar-praktikersamverkan:
1. Tillämpad forskning som en formell akademisk aktivitet enligt etablerade regler.
2. Forskningsbaserad praktik, som utnyttjar en vetenskaplig kunskapsbas på ett kritiskt och vedertaget sätt.
3. Tillämpning av forskningsprocessen, tillgänglig kunskap och färdigheter i form av en systematisk praktisk procedur för hypotesbildning, testning och modell-konstruktion.
Hennes kategorisering sammanfattar i viss mån hur praktik kan förankras vetenskapligt, även om kategorigränserna är oskarpa och operationaliseringen ger utrymme för godtycke. Hursomhelst anser jag att kategoriseringen styrker argumentet att frågan om vetenskaplig förankring av praktik bör belysas i konkreta fall.
Efter att ha kommenterat arbets- och organisationspsykologens speciella dilemman inskärper Millward avslutningsvis hur viktigt det är att förstå att en given praktik är ett mikrokosmos av samhället och att det gör det nödvändigt att ha ett brett, interdisciplinärt perspektiv. Det är en utmaning som kräver både metodologisk och teoretisk pluralism.
Varför studera vetenskaplig förankring av praktisk verksamhet med hjälp av konkreta fallstudier?
Som föregående anteckningar antyder, är det inte lätt att hitta en trovärdig kungsväg i litteraturen för att behandla grundfrågan om samhällsvetenskaplig förankring av professionell praktik. Många argument talar emot ett "uppifrånperspektiv". Den metodologiska förbistringen gör frågeställningen empiriskt svåröverskådlig, och de teoretiska utgångspunkterna är förstås torftiga i jämförelse med naturvetenskapernas position. Kraven på att tillämpa metodologisk och teoretisk pluralism är därför ett mantra för en del otåliga forskare i samhällsvetenskap. Jag är naturligtvis medveten om den akademiska verksamheten i stort ändå rullar på oförtrutet och plikttroget i sina gamla hjulspår.
I ett sådant här läge känns det rimligt för en observatör att föreslå en naiv ansats "underifrån". Den praktiska verkligheten är komplex, men verktygen för att analysera och modellera den är inte givna, åtminstone inte i det enskilda fallet. En viktig anledning är att händelser är starkt kontextbetingade, medan kontextkänsliga och generaliserbara modeller är en bristvara. Därför riskerar fallstudier att resultera i detaljerade beskrivningar som bearbetas mer eller mindre godtyckligt – utifrån egna värdegrunder eller begreppsstereotyper – och omvandlas till skenförklaringar utan validitet.
Kanske kan avancerad fallstudiemetodik vara ett konstruktivt verktyg? Om den intiala teoristyrningen saknas, så måste en taxonomi bli grunden för att beskriva elementen och egenskaperna i de företeelser man vill analysera (Harré, 2002, kap 3). Om det gäller "komplexa" system eller händelser, så bör alltså taxonomin lägga grunden för de generella egenskaper som karakteriserar just de komplexa systemen eller händelserna. På ett väldigt abstrakt plan kan det handla om formella egenskaper hos system- och händelsestrukturer, och dessutom om dynamik, osäkerhet och icke-transparens, som karakteriserar system i sin kontext.
Vad krävs för en meningsfull diskurs om ett sådant angreppssätt?
Materiellt är svaret ganska enkelt. Det behövs ett dokumenterat, konkret fall som har vissa önskvärda egenskaper, bl.a.
– att det finns tillgång till dokumenterade data om inträffade händelser och aktörer; antalet datapunkter kan dock underskrida antalet variabler, i enlighet med Yins kriterier på fallstudie,
– att fallet innehåller mångtydiga komponenter och data, vilka i princip tillåter olika tolkningar och slutsatser,
– att de studerade händelseförloppen eller systemen ska vara komplexa, dvs
Fallet Thomas Quick förefaller vara ett exempel på socialt drama som motsvarar många av kraven på ett komplext händelseförlopp med flera inblandade professioner och komplicerade uppgifter. Att välja fallet för en diskurs i syfte att sondera fallstudiemetodikens möjligheter och begränsningar innebär inte att det är frågan om någon utredning av fallet som sådant! Diskursens syfte skulle vara att kritiskt diskutera en del metodologiska frågor mot en konkret och komplex verklighetsbakgrund.
Referenser
Cook, T.D. & Campbell, D.T. (1979). Quasi-experimentation: Design and
analysis issues for field settings. Chicago: Rand McNally.
Elster, J. (2007). Explaining Social behavior. More Nuts and Bolts for the
Social Sciences. New York: Cambridge University Press.
Foucault, M. (2008). Politisk individteknologi. I Diskursernas Kamp.
Stockholm: Brutus Östlunds förlag Symposion. (Michel Foucault.
La technologie politique des individus, Gallimard, 1994.)
Gorton, W.A. (2010). The Philosophy of Social Science. Internet
Encyclopedia of Philosophy, http://www.iep.utm.edu/soc-sci/
Graziano, A.M. & Raulin, M.L. (2010). Research Methods. A Process
of Inquiry. Boston: Allyn & Bacon.
Harré, R. (2002). Cognitive Science: A philosophical introduction. London:
Sage.
Hempel C. (1970). Vetenskapsteori. Lund: Studentlitteratur.
(Philosophy of Natural Science. Englewood Cliffs, NJ: Prentice-Hall, 1966)
Little, D. (2009). Understanding Society: Neo-positivist philosophy of
social science. http://understandingsociety.blogspot.se/2009_09_01_archive.html
Millward, L. (2005). Understanding Occupational & Organizational
Psychology. London: Sage.
Nietsche, F. (2000). Samlade skrifter, Band 3. Mänskligt, Alltförmänskligt.
Stockholm: Bruno Östlunds förlag Symposion. (Friedrich
Nietsche. Menschliches, Allzumenschliches. Chemnitz:
Schmeitzner Verlag. 1878)
Rudner, R. (1966). Philosophy of Social Science. London: Prentice-Hall.
Silverman, D. (2000). Doing Qualitative Research. London: Sage.
Silverman, D. (2001). Interpreting Qualitative Data. Methods for Analyzing
Talk, Text and Interaction. 2nd Ed. London: Sage.
Yin, R.K. (1981). The case study as a serious research strategy.
Knowledge:
Creation, Diffusion, Utilization, 3, 97-114.
Yin, R.K. (2003). Case Study Research. Design and Methods. 3rd ed.
London: Sage.
Yin, R.K. (2011). Applications of Case Study Research, 3rd ed. London:
Sage.