arborg.se – Early field-based R&D 

Bo Strangert (M8)

Kan begreppsutveckling förbättra konsekvensanalyser

vid arbetsutformning?

Exempel från projekt om vårdplanering.

Svårigheten att utforma praktiska lösningar på komplexa arbetsuppgifter har berörts i några tidigare anteckningar på denna webbplats (t.ex. M6-7, RD15-17).Ett återkommande tema har varit att man böra sträva efter att skapa en adekvat och helst så rigorös teoretisk grund som möjligt för utvecklingsarbetet. 

Den tesen avviker från gängse ansatser på flera sätt. I praktiska sammanhang föredrar man i stället en erfarenhetsgrundad utgångspunkt som är förankrad bland berörda intressenter. Den bygger egentligen på rådande föreställningar om vad som fungerat hittills och vad som eventuellt behöver förbättras, helst i försiktiga steg. Ansatsen är särskilt vanlig inom professioner som ska hantera svårgripbara sociala och psykologiska företeelser, där kraftfulla modeller och metodverktyg är en bristvara och resonemangen förs med vardagsnära och oskarp logik. 

En alternativ ansats med akademiska eller teknologiska förtecken utnyttjar däremot gärna modeller och metoder av statistisk, ekonomisk eller naturvetenskaplig karaktär. Vanligtvis försöker man bryta upp komplexa företeelser i hanterbara delar som analyseras separat för att slutligen syntetiseras till helhetslösningar. Svagheten hos sådana ansatser är att de använder förenklade antaganden om bl.a linjära relationer mellan ett fåtal oberoende komponenter, vilket gör det svårt att hantera mångfalden och  interaktiviteten i komplexa processer. Lösningarna riskerar att bli orealistiska och medföra oönskade konsekvenser i komplexa praktiska sammanhang.

Avsikten med det valda tillämpningsexemplet på vårdplanering är att förtydliga några allmänna svårigheter att genomföra designvetenskapliga projekt om komplexa praktiska verksamheter. Exempelvis handlar det om insatser i sammanhang som ställer krav på professionell expertis och effektivitet men också på medmänsklig inlevelse och respekt i känsliga situationer. Det gäller alltså verksamheter, som ska tillgodose högt ställda krav på individualiserad behandling, och som dessutom måste genomföras med generellt tillämpbara standardprocedurer.

Den försiktiga slutsatsen i tidigare anteckningar var att ett designvetenskapligt projekt om komplexa uppgifter bör räkna med att utvecklingsarbetet måste ske gradvis och tidsmässigt till största delen inom ramen för normal praktisk verksamhet. Ett sådant upplägg överensstämmer väl med kvalitetsmottot om ”ständig förbättring” som en bärande princip för verksamheter.

Resonemanget ska givetvis inte tolkas som att utvecklingsarbete kan inledas och genomföras utan speciella förbehåll, därför att möjligheter och hinder inte kan specificeras i förväg. Tesen är tvärtom att situationen ställer mycket hårda krav på rätt ingång och ledning.   

Några exempel har valts för att försöka konkretisera hur abstrakta begrepp som perspektiv, helhetssyn, interaktivitet, reglering m.m. kan bidra till mer stringenta analyser och underlätta utformning av arbetsprocedurer. Exemplen ger naturligtvis bara en ytterst fragmentarisk bild av några svårigheter att planera och organisera verksamheter som vård och omsorg, rehabilitering och habilitering osv. För en allsidig belysning av dessa verksamhetsområden rekommenderas i stället Socialstyrelsens vägledning (2008-126-4).

Det följande resonemanget är mycket allmänt hållet och ofta tillämpligt på ett flertal olika vård- eller andra behandlingsuppgifter vilket tyvärr medför en brist på konkretion. Exempelvis frångår jag konventionen att skilja mellan t.ex. vård-, omvårdnads- och omsorgsaspekter till förmån för en mer abstrakt kategorisering. Ingen skillnad görs mellan ”professionell behandling” och andra insatser. Planeringen av olika slags insatser betecknas ofta förenklat med termen ’vårdplanering’. Likaså används termen ’patient’ genomgående, trots att tillämpningen ofta gäller kategorierna ’brukare’ eller ’klient’. I den mån konkreta exemplifieringar förekommer, så är de vanligen hämtade från projekt om svårt sjuka patienter eller personer med stora behov av re/habilitering. 

Fortsatt reglerteoretisk modellering av vårdplanering

Osäkerheten i en komplex designuppgift är liktydig med svårigheter att analysera och förutse konsekvenser av olika insatser. Uppgiften kräver därför både en öppen, innovativ designprocess och krav på skarpa konsekvensanalyser. Ett upplägg som uppfyller dessa villkor är att välja en teoretisk ingång som medger breda tillämpningar och samtidigt logisk skärpa i analyserna.

Några tidigare inlägg (M6-7 och RD15-17) skisserar en reglerteoretisk ingång på uppgiften. Mot den bakgrunden ska jag ge några exempel på hur den fortsatta modelleringen kan läggas upp. Beskrivningen är också ett försök att illustrera det viktiga samspelet mellan begreppsutveckling och motsvarande kartläggning av praktiska förutsättningar.

Reglering av vård och omsorg i ett professionellt perspektiv

Begreppet ’Professionellt perspektiv’ (förbundet med ett reglerbegrepp RT) används här som ett komplement till ett individuellt patient- eller brukarperspektiv (förbundet med ett reglerbegrepp RP). RT innefattar egentligen gemensamma egenskaper i professionella perspektiv hos flera olika yrkeskategorier, som läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster  m.fl.

Figur 1 illustrerar regleringen av insatser för vård och omsorg från det professionella perspektivet Rt. Anledningen till insatserna är störningar D på patientsystemet (Tp, som regleras genom Rp och C). Effekten E av insatserna kan följas upp och utvärderas som underlag för ev. fortsatt reglering Rt. 

Figur 1. Reglering av vård och omsorg från ett professionellt perspektiv.

En reglering förutsätter att det finns information i form av fakta eller antaganden om det system som ska regleras. Denna information representeras i vårt fall genom att dels avbilda patientmodellens antagna interna egenskaper och dels länka data om dessa egenskaper till det professionella reglersystemet Rt. Patientsystemets egen reglering Rp beskrivs alltså här som ömsesidigt relaterad till det professionella perspektivet. Det knepiga förhållandet i teori och praktik mellan regleringarna Rt och Rp har tidigare kommenterats i M7.

Regleringen av insatser för vård och omsorg Rt grundas på information (tidigare kunskap eller nya data) om störningar D på patientsystemet. Faktisk information om D kan antingen inhämtas direkt genom t.ex. professionell undersökning av externa källor (orsaker) och vissa lättolkade symtom (De) och indirekt genom information om brister i patientens egen reglering (Rp) av interna funktioner (Tp) och effekter på dem (E). Slutsatser om brister i patientens självreglering Rp bygger således på antaganden om olika funktioner och deras inbördes relationer samt på registrering av faktisk information (data) om dem.

Exempel på en formaliserad procedur för reglering av vård och omsorg

Figur 2 (från M7) visar en procedur som härletts från reglermodellen Rt av insatser för vård och omsorg. Denna procedur är bara en möjlighet bland flera för att motsvara några antaganden som ligger under den generella reglermodellen.

 

    

Figur 2. Formaliserad procedur för reglering av vård och omsorg (från M7).

Upprätta/Revidera individuell vård- & omsorgsplan. Den första noden i planeringscykeln gäller uppgiften att inhämta och sammanställa relevant information om den enskilde patienten. Det ska ske återkommande och informationen kompletteras och revideras cykliskt. Organisatoriskt insamlas och dokumenteras information genom undersökningar och rapportering av olika personalkategorier samt genom samtal med patienten (ev. också anhöriga).

De två deluppgifterna i Figur 2 kan exempelvis svara mot olika beskrivningsperspektiv. Skälet till kompletterande beskrivningar i detta fall grundas på insikten att vårdpersonalens förmåga att förstå och kommunicera med patienten i hög grad beror på vilket perspektiv eller mental  ”informationsmodell” de har av patienten. Genom att samla in och dokumentera informationen på lämpligt sätt kan personalens förståelse och känslor för patienten påverkas. I ett förarbete till en fallstudie genomförde vi experiment för att undersöka effekten av olika dokumentationsalternativ i vårdplaner. Frågeställningen gällde hur informationen bör struktureras för att ge en relevant, allsidig och noggrann bild av patienter.

Dokumentationen i experimentet bestod av individuella vård- och omsorgsplaner, som innehöll konkret information om svårt sjuka och äldre patienters bakgrund och nuvarande situation. Informationen omfattade sex innehållskategorier: Somatiska funktioner, ADL, Psykiska, Kommunikativa och Sociala funktioner samt Biografiska data. Den totala dokumentationen per patient motsvarade 1-1,5 sidor text i A4-format.

Exakt samma information om respektive fall presenterades genom tre alternativa dispositioner av texterna: (1) strikt ordnad i sex innehållskategorier, (2) ordnad enligt en tidslinje för patienten från tidigare bakgrund till aktuellt tillstånd, (c) slumpmässigt ordnad. Försökspersoner var universitetsstuderanden som fördelades slumpmässigt på betingelserna 1-3 för att först läsa samtliga texter i en betingelse och sedan testas individuellt beträffande dels minnesbehållningen av informationen och dels förmågan att göra helhetsbedömningar och ta ställning till åtgärdsförslag i respektive fall. 

Resultatet visade statistiskt säkerställda skillnader mellan grupperna med betingelsen (2) i topp och liksom (1) klart överlägsen (3). Tolkningen av resultatet tog fasta på betydelsen av att få en helhetsbild av denna typ av svårt sjuka patienter. Resultaten tydde f.ö. inte på någon risk att försumma de somatiska funktionerna genom att presentera sådan information i en ”helhetskontext” bestående av samtliga innehållskategorier.

Bl.a. detta resultat underströk vikten av att grunda vårdplaneringen på ett övergripande reglerperspektiv, som inkluderar både begränsningar och möjligheter i vårdpersonalens och patienters förmåga att tolka information och agera rationellt. I fallstudien ledde resultaten till att informationen dokumenterades som framgår av proceduren i Figur 2, dvs innehållsmässigt i form av Aktuell status (5 funktioner) samt Bakgrundsbeskrivning och Anamnes. Den praktiska tillämpningen avslöjade senare behovet av allsidig dokumentation. Trots att personal ofta ansåg sig känna patienterna väl, förekom talrika exempel på okunskap och mytbildning som tydde på besvärande kvalitetsbrister vad gäller patientkännedom. 

Några aspekter på diagnostisk bedömning

Vilka konsekvenser har kravet på helhetssyn och modellen av koordinerad reglering (dvs Rp ° Rt) för vårdplaneringen? 

Frågan bör besvaras mot bakgrund av vilken patient- eller brukarkategori den gäller. I vårt valda exempel rör det sig i första hand om personer som är svårt sjuka eller av andra skäl behöver stöd genom vård och omsorg i vid mening. Det kan vara personer som t.ex. råkat ut för livshotande sjukdomar eller skador, eller har socialpsykiatriska diagnoser, är demenssjuka eller allvarligt handikappade osv. Även andra fall av psykisk ohälsa med eller utan fysiska åkommor kan räknas till denna kategori, där betydelsen av en helhetssyn på stödet är självklart, liksom respekten för patient/brukarens självbestämmande och delaktighet i vårdplaneringen.

Numera är behovet av en helhetssyn uttalat även i fall där primära insatser huvudsakligen kan begränsas till somatiska funktioner. Det fortsatta resonemanget kan därför antas vara relevant i ett vidare sammanhang, även då kraven på helhetssyn och självbestämmande inte är lika självklara

Om helhetssyn vid diagnostisk bedömning. Det verkar rimligt att man vid vårdplanering bör vara klart medveten om betydelsen av helhetsbedömning för att i det enskilda fallet kunna ta ställning till vilken typ och mängd av information den behöver grundas på. Förutsättningen för en sådan bedömning är givetvis att det finns tillgång till relevant information eller rutiner för det ändamålet. Komplexa fall eller uppgifter ställer särskilda krav på det, vilket har påpekats upprepade gånger i föregående inlägg. Förutom att vara allsidig (som i exemplet med de sex innehållskategorierna) behöver informationen struktureras logiskt för att tydliggöra samspelet mellan olika aspekter.

Den skisserade reglermodellen beskriver den princip för strukturering som kan ligga till grund för både patient- och vårdregleringen. Om regleringen begränsas innehållsmässigt till enstaka funktioner, så blir konsekvensen att komplexa fenomen inte kan regleras tillfredsställande annat än i extremt endimensionella fall. Problemet med förenklad begreppslig och datamässing representation har kommenterats och illustrerats i RD16. 

Den vänstra modellen i Figur 3 är ett exempel på ofullständig helhetsbedömning både beträffande allsidighet och processantaganden.  

Figur 3.  Exempel på bristfällig diagnostisk helhetsbedömning.

Den vänstra, reducerade modellen fokuserar på en enda typ av störning (d1) i klassen D av tre möjliga störningar (d1,d2,d3). Att störningen berör delsystemet t1 är emellertid grundat på fakta och korrekta antaganden, liksom att störningen ger effekter e1 och att t1-funktionerna kan påverka ett annat delsystem t2, vilket kan ge negativa effekter e2. Givet att dessa villkor är uppfyllda och ingen motstridig information finns, så innebär det att effekten e1 av störningen d1 kan regleras genom rT1. En rimlig hypotes kan vara att regleringen av t1 också indirekt påverkar t2 till en positiv effekt på e2: [rT1 →t1→ t2 →e2]].

Den diagnostiska bedömningen kan exempelvis handla om en vanlig typ av brist i funktioner för näringstillförsel etc (t1) som ger fysiologiskt mätbara symtom e1, och som normalt kan kureras med medicinsk behandling rT1. Funktionsbrist  i t1 kan också bevisas påverka psykiska funktioner (t2) och ge självupplevda negativa effekter (e2). En positiv effekt av medicinska behandlingen av näringsförsörjningen kan därför också antas indirekt ge positiva psykiska effekter. Enligt ett begränsat perspektiv är alltså den diagnostiska bedömningen rimlig och bör kunna vara helt avgörande för en behandling. Men om diagnosen är ofullständig och dessutom kompletteras med felaktiga antaganden, kan konsekvenserna bli allvarliga.

Den högra modellen utgör ”facit” i detta fall och kan ses som en mer realistisk beskrivning av komplexa tillstånd hos personer i behov av kvalificerad vård och omsorg. ”Facit” avslöjar att diagnosen är ofullständig genom att man missar andra informationskällor om störningar (d2 och d3) i delsystem eller funktioner som interagerar (t1, t2, t3), vilket bl.a. medför att flera kritiska effekter inte observeras. Exempelvis skulle den diagnosticerade störningen d1 i t1 kunna vara relaterad till en eller flera orsaker som t.ex. psykiskt motiverade ätstörningar, kostvanor och livstil, uttalad hypokondri eller maligna symtom på cancer m.m. Slutsatser om patientens självreglering Rp och behov av stödjande reglering Rt kräver då en utvidgad diagnos och sannolikt också ett flertal olika insatscykler för att uppnå effekter.

Exemplet är valt för att illustrera felkällor i diagnostiska bedömningar. Underlaget för diagnos kan bl.a. vara innehållsmässigt otillräckligt. En vanlig anledning är att man i diagnoser ofta prioriterar somatiska symtom som är lättidentifierade och kan behandlas rutinmässigt och säkert. Inte minst information som berör psykiska och sociala konsekvenser drabbas av bortfall. Ett motmedel i vårdplaneringen är givetvis lämpliga informationsscheman eller sökrutiner för att bredda underlaget.

Den andra bristen gäller hur den diagnostiska informationen struktureras. I exemplet varvas korrekta fakta och slutsatser med informationsluckor och ibland ogrundade antaganden och hypoteser. Komplexa problemställningar är svårutredda. Men det innebär inte att man kan ställa lägre krav på konsekvensanalyser vad gäller logik i slutledningar. Att som i vänstra modellen komplettera resonemanget med lösliga antaganden om att en stödjande insats (rt2) tillsammans med patientens egen insikt (om d1) räcker normalt inte i komplexa fall för att dra en säker slutsats att patienten själv kommer att reglera (rp1) störningar d1 i funktionen t1.

Det är ett exempel på en mycket vanlig felkälla: att tro eller hävda att själva handlingen att informera, t.ex. genom ett samtal, bör leda till djupa beteendeförändringar, oavsett sammanhanget. Konsekvenserna av ett löst underbyggt antagande måste självfallet följas upp snarast och grundligt. I detta fall skulle konsekvensen annars bli att t.ex. allvarliga störningar (d2,d3) inte upptäcks i tid.

Om målformulering och insatsplanering

En procedurbeskrivning som den i Figur 2 beskriver en ordnad mängd logiska förutsättningar för att genomföra en verksamhet enligt en kontrollmodell, en vårdplanering i vårt fall. Det är dock ingen realistisk beskrivning av stegen i den egentliga planeringsprocessen. I ännu mindre grad beskriver den vårdpersonalens och patientens tänkande och kommunikation under processens gång eller under upprepade processcykler. Bara i undantagsfall, då en ny patient ska diagnosticeras, är proceduren så linjär och ordnad som framgår av dokumentationen. I allmänhet finns det en fallhistoria av diagnos- och behandlingscykler som spelar in i den aktuella situationen. Tolkningar av resultat av tidigare insatser ska tas med i bedömningen. Om fallet är komplext innebär det naturligtvis att resultaten ofta är osäkra och svårtolkade, vilket bäddar för fortsatta försök att minska osäkerheten genom att anpassa mål och insatser. Enkelt sammanfattat kan man säga att inslagen av diagnos och behandlingsinsatser påverkar varandra ömsesidigt i både proaktiv och retroaktiv riktning, dvs genom respektive faser av planering och återkoppling.

Anledningen är alltså bl.a. logisk – att diagnosen inte implicerar insatsen logiskt, eftersom komplexiteten i uppgiften innebär osäkerhet om relationer mellan mål och medel. Osäkerheten beror också på att vårdkontexten påverkar effekterna av insatser, genom exempelvis tillgång på resurser och andra förutsättningar.

Konsekvenser för målet att stärka patientens egen reglering. Vilka möjligheter har patienten att själv reglera störningar, och vad innebär det för stödregleringen av vård och omsorg?  En formell – icke konkret – beskrivning av utfallsrymden för självreglering är att Rp definieras som en trinär relation över produktrymden D x T x E. Anpassningen av Rt för att stödja Rp:s bristande förmåga skulle i sin tur kunna beskrivas som insatser mot (Di,Tj,Ek) där Rp är otillräcklig, inklusive fall av D då det finns kunskap om externa orsaker till störningar.

En fundamental utgångspunkt för att retroaktivt identifiera regleringsbrister är felkontroll (E) – genom självrapporter eller diagnosmetoder. Särskilt för somatiska funktioner (T) är dessutom direktdiagnostiken av dessa funktioner välutvecklad och kan ofta användas i tidiga störningsskeden. Generell kunskap om externa orsaker till störningar ger möjlighet till proaktiva insatser; här är bl.a. kartläggningen av patientens levnadskontext väsentlig. När det gäller psykiska funktioner verkar förutsättningarna för diagnostik mer oklara; E är naturligtvis den uppenbara utgångspunkten (genom patientens självrapportering och vårdpersonalens observationer). Däremot är diagnostiken för direktbedömning av interna psykiska funktioner (T) kontroversiell.  Generell kunskap om externa störningskällor D på psykiska, kommunikativa och sociala funktioner kan ibland användas proaktivt för reglering, även om den individuella variationen i riskutsatthet är stor.

Inriktning och avgränsning av mål och insatsplaner. Långt driven Individualisering är givetvis den självklara grundprincipen för inriktningen. Den principen medför också att mål och resultat sällan kan uppnås under en eller ett fåtal insatscykler. Anledningen är förstås att individualisering i allmänhet ställer krav på komplex diagnos och behandling; lösningar kan inte väljas rutinmässigt utan måste anpassas till den enskilde patientens behov och förutsättningar. Alltså kan man oftast inte detaljreglera inriktningen. I stället handlar det om att inleda en sök- och testverksamhet och formulera regler för inom vilka innehållsliga och tidsmässiga ramar insatsen ska bedrivas.

Om planer för att generera insatser och observera effekter

I Figur 2 beskrivs insatser som delsystem av insatser och uppföljning. (Figur 2 i RD 17 är grundmodellen; jfr t.ex. med TOTE-enheter av Miller m.fl. [1960], dvs flödesdiagram med sekvenser av Test-Operate-Test-Exit.) Insatser inbegriper vanligtvis många cykler med sådan feedbackreglering. Utifrån mål- eller problembeskrivningar, som inkluderar kriterier på resultat av insatser, genereras specifika insatser (aktiviteter eller andra medel) vars effekt observeras och jämförs med kriterierna. Om effekten är inkongruent med kriterierna, så genereras en ny typ av insats eller upprepas den tidigare tills kongruens uppnåtts. Det är möjligt att gradvis skärpa eller ändra kriterierna cykliskt efterhand för att maximera effekterna. 

I princip fortgår insatsregleringen tills kriterierna på acceptabelt resultat uppnåtts eller alternativt avbryts den genom en stoppregel efter viss tid eller antal försök utan acceptabelt resultat. I båda fallen görs en uppföljning och revision av vårdplanen som underlag för en eventuell ny planeringscykel.

Om dokumentation av insatser. För att insatser ska vara effektiva i vid mening, dvs ge positiva resultat för patienten, ge underlag för verksamhetsförbättring, följa bestämmelser m.m., så krävs en noggrann dokumentation av alla relevanta aktiviteter och händelser i verksamheten. (Principiella frågor kring dokumentationskrav för utvärdering har diskuterats i ett annat sammanhang; se M4.) Dokumentationskravet är kopplat till noderna i procedurbeskrivningen (Figur 2). Det ska gå att noggrant följa tillståndsförändringarna i vårdprocessen över tid. Perspektiven gäller såväl patientens tillstånd som vårdprocedurerna i sig. Dokumentationen av fakta ska i princip följa motsvarande krav på reliabilitet och validitet  i vetenskapligt arbetsätt.

Insatsernas relation till diagnos vid uppgiftsanalys. Som tidigare påpekats, är det snarast ett specialfall att insatsplaneringen bygger på en färdig diagnos vid komplexa vårduppgifter. Eftersom osäkerheten är ett utmärkande drag i sådana fall, så krävs ett växelspel mellan diagnostik och olika former av behandlande insatser. 

Det innebär att procedurbeskrivningar i form av flödesdiagram som t.ex. Figur 2 kan förvilla. Därför är det viktigt att klargöra hur olika modellbeskrivningar förhåller sig till varandra. Procedurbeskrivningen i Figur 2 kan sägas beskriva former för hur kunskap och effekter ska ackumuleras och utvärderas över tid för ett patientfall. Proceduren specificerar nödvändiga organisatoriska moment och uppgifter samt deras inbördes relationer som en kontrollcykel, medan dokumentationen av faktiska aktiviteter och händelser redovisar hur tillstånden i verksamheten förändras över upprepade cykler. Procedurbeskrivningen är alltså en sorts logisk ryggrad för en övergripande uppgiftsanalys. 

Den kognitiva uppgiftsbeskrivningen handlar däremot om tänkande, beslutsfattande och kommunikation som ligger bakom skeendena i vårdprocessen. Den kognitiva beskrivningen kan ha ett mer fler mindre klart samband med procedurmodellen; i realtid kan den avvika drastiskt, medan den tenderar att struktureras över tid i enlighet med logiken i kontrollcykeln. En övergripande uppgifts- eller verksamhetsanalys kräver naturligtvis att man skärskådar flera objektiva och subjektiva perspektiv på verksamheten. Här är emellertid inte platsen för det, utan vi nöjer oss med att kommentera olika strategier för hur man kan hantera osäkerhet i diagnos och insatser (behandling); se Tabell 1.

Tabell 1. Olika fall av osäkerhet vid diagnos och insatser.

”Stor Osäkerhet” i tabellen antas kopplad till att vårduppgiften är komplex. Fall 4 betecknar då ett specialfall, där man medvetet eller omedvetet har förenklat vårduppgiften i diagnosen och motsvarande behandling. Den vänstra modellen i Figur 3 skulle kunna vara ett exempel på det. 

Fall 1 är typexempel på lösningen av en komplex uppgift. Strategin måste bygga på ett växelspel mellan diagnos och insatser. Insatser kan efterhand ge underlag för diagnos, och diagnosen av effekter är nödvändig för fortsatta insatser. I Fall 2 kan diagnosen eventuellt förenklas genom att inriktas på konsekvenser av de möjliga insatserna, särskilt om försöksinsatser kan göras. I fall 3 är inte grunddiagnosen något problem, i stället är insatser förenade med problem som kan vara svårförutsägbara och kontextberoende. En allmän slutsats är att osäkerheten beträffande insatser är speciellt kritisk.

Om begreppsutveckling för verksamhetsanalys och processtyrning

Temat för detta inlägg och flera tidigare är att formella modeller kan ha en viktig roll vid verksamhetsutveckling. Det gäller särskilt när praktiska uppgifter är komplexa och flera olika perspektiv bör analyseras. Grunden för en sådan ansats är uppgiftsanalyser. Tidigare inlägg (RD3, 5-6) har skiljt mellan den formella strukturen (formal architecture) på uppgifter och den processtyrning (formal process coordination) som krävs för att förverkliga en uppgiftsdesign genom projektaktiviteter och i reala verksamheter som t.ex. vårdplanering. 

Tillämpningen på vårdplanering, som diskuterats i RD15-17 och M6-7, ger exempel på hur formella modeller kan bidra till att precisera resonemang kring uppgifter (formal architecture of planning). Precis begreppsutveckling (CD) är en förutsättning för att hypotesstyrda insatser (experimentation) kan utföras vid vård av klienter. Tack vare tydliga planeringsmodeller och adekvata procedurer kan konsekvenserna av diagnos och insatser prövas, vilket bidrar till vårdeffektivitet.

För att utveckla och installera en välfungerande planering och verksamhet krävs naturligtvis en mängd detaljöverväganden om hur uppgifter och förmåga skapas genom ledning, organiserande, arbetsutformning, utbildning, metodutveckling m.m. Även vid utveckling av dessa funktioner kan formell processtyrning (formal process coordination) vara till hjälp. Det leder emellertid till en annan arena för reflektioner.

Referenser

Miller, G.A., Galanter, E., & Pribram, K. (1960). Plans and the structure of behavior. New York: Holt.

Socialstyrelsen (2008). Samverkan i re/habilitering – en vägledning. (2008-126-4) 

Referenser på denna webbplats

M4. Om objektivitetskrav på utvärderingsdata.

M6. Argument för modellteoretisk ansats vid utveckling av vård och omsorg.

M7. Om metodiska konsekvenser av val av perspektiv: En designvetenskaplig tillämpning inom vård och omsorg. 

Temat för detta inlägg och flera tidigare är att formella modeller kan ha en viktig roll vid verksamhetsutveckling. Det gäller särskilt när praktiska uppgifter är komplexa och flera olika perspektiv bör analyseras. Grunden för en sådan ansats är uppgiftsanalyser. Tidigare inlägg (RD3, 5-6) har skiljt mellan den